Att se en bondgård lindrar min oro

KlickSka det behövas ett krig, en pandemi och en klimatkris för att vi ska vakna. Ska bönderna lägga ner en efter en för att vi ska inse att vi riskerar svälta både på föda och levande landsbygder?
Jag vet inte vad som oroar mest i dessa tider. Men jag vet vad som lindrar min oro. Det är att se en bondgård. Att åka förbi ett odlat landskap. Det är när jag äter det som är lokalproducerat och ser en ända i vädret i potatislandet, likande minnet av mormors i rutig kjol, då blir jag lugn i själen.
Jag vet inte vad som är värst när jag försöker sortera mina känslor inför vad som händer i Europa och Sverige. Såklart är det mer än värst för dem som lever i krig. Ett krig som förutom dagligt hot medför att det ska klara en humanitär katastrof med hunger, brist på vatten och el. Tänk er själva hur vi reagerar över en stunds strömavbrott, eller att vara utan vatten ett par timmar.  
Nog är det märkligt att vi missar det finstilta och inte vaknar förrän allt är fetstilt med utropstecken. Hur kan vi vara så blasé att bönder nu tvingas skrika ut sitt sista stridsrop trots att vi de närmaste åren blivit mer medvetna om vikten av en hög självförsörjningsgrad. Minns att mitt eget uppvaknande skedde sommaren 2018 när stora delar av Sverige brann. Den satte också fyr på det kollektiva medvetandet om klimatkrisen. Sen kom pandemin som visade på en annan sårbarhet för vårt land.
Är det månne vår oerfarenhet av krig som gör oss naiva. Att det som varit vår styrka blivit vår svaghet. Inte helt ovanligt fenomen även gällande personlig utveckling. På så sätt är varje person även ett land. Och låt oss reflektera över vårt enskilda förhållande till oss som land en stund. Att det inte var mer än trettio år sen vi förmådde försörja oss på mat bortsett från vissa livsmedel som kaffe, te, en del frukt och grönsaker. Nu orkar vi knappt odla potatis för eget bruk, eller se efter att vi äter det närodlade.  
I krigstider rustar vi för krig. Brinner det släcker vi bränder. Pandemin får oss att hålla avstånd. Allt i skuggan av att vi tappar bort det basala. Det vi lärt oss av både kostpyramider och hushållsekonomi. Vi är fortfarande för många som äter fel och då tänker jag inte på tallriksmodellen utan på att vi tuggar utan att tänka på om det är importerat eller inte.
Nu gäller det för oss att hålla ögonen öppna för vårt lands sårbarhet. Och inse att sårbarheten är det främsta argumentet för att öka vår egen produktion av grönsaker, potatis och börja äta svensk gris, kyckling, kor, får och lamm. Inte bara för att öka möjligheterna till självförsörjning utan också för att skapa ett högre medvetande kring minskad klimatpåverkan och en levande landsbygd.
 
Det vi gör idag kommer att styra var vi hamnar i framtiden och det är inte för sent. Inte än.